Kev vaknade imorse och spydde ner hela R's sida av sängen.Magsjuka...Efter det har han vart pigg och inte kräkt ngt mer,precis som förra gng han hade magsjuka.kim klagade över lite magont på eftermiddagen,men sen inget mer,men vi får väl se om han blir dålig inatt eller imorrn då.typiskt att sånt här ska komma nu när man har så mkt att göra och ska flytta i helgen.jag har precis börjat få lite öm mage och illamående,men hoppas att jag kan klara mig undan kräkningarna iallafall.hua

Mot kommunen och det kommunala vattenbolaget.ringde dem nyss och frågade om de fått in ansäkan etc och jodå,det hade de och så fortsatte han emd att de sett en insändare i tidningen etc.-Jaha?!,svarade jag bara.Hi,hiså de skulle ta tag i det här ärendet ganska omgående och se om det kunde lösas,så vi behöver förhoppningsvis inte vänta allt för länge på besked från dem iallafall.men kommunen däremot är det ju fortfarande flera veckors väntetid kvar på,för att få besked om det egna VA.och vi som flyttar nu till helgen...skoj!men vi får ju vara glada för att vi får bo hos svärföräldrarna iallafall,så att vi inte måste bo där i huset med två barn,när det inte finns VA...håller på packar för fullt nu...*pust och flämt*

I helgen blir det åka till Ikea och nu har jag bestämt mig för att vi ska köpa en ny säng oxå. :-)så det blir en sängstomme i svart smide.sen blir det garderober etc,etc.

Mamma blev dålig en snökall vinterdag 1985.Jag var bara 5 år gammal då...Vi var ensamma i lägenheten,då mina två äldre systrar var i skolan.Balkongen var överfylld av snö och mamma beslutade sig för att gå ut och skotta bort den.Jag minns att jag hade en tunn,kort klänning på mig den dagen och när mamma gick ut för att skotta bort snön,kröp jag ner under ett bord där vi hade någon slags fäll eller lurvig matta.Efter ett tag sa jag till mamma att jag frös och frågade om hon inte kunde stänga balkongdörren.Hon svarade inte,vad jag minns,utan kom bara in och sköt snabbt igen balkongdörren,men inte helt,så det drog fortfarande väldigt kallt utifrån.Hon såg annorlunda ut.Jag tror att hon gick in till toaletten först,där hon kräktes.Efter detta,kom hon vacklande ut igen och gick fram till väggtelefonen,varvid hon ringde en väninna.Jag vet inte om det är ett minne eller bara något som kommit ur fantasin,men jag tror att hon sa att något var väldigt fel,att väninnan måste komma genast.Hon talade om att jag var där hemma med henne och att jag måste tas om hand.Efter telefonsamtalet gick hon åter tillbaka till toaletten,där hon nu hasade ner och blev liggande.Jag vet att hon bad mig,med väldigt klen stämma,att hämta en kudde till henne.Och jag sprang iväg för att hämta en,men jag vet att jag stannade upp vid sängen och funderade över vilken av kuddarna jag skulle ta,som att det skulle ha spelat någon roll i den stunden.Det var nog återigen det undermedvetna som tog överhanden och jag blev rädd för att om jag tog fel kudde,skulle mamma bli arg och slå mig…Till slut fann jag mig,tog en kudde och rusade tillbaka till mamma.Hon såg så ynklig ut,där hon låg…Det var en väldigt liten toalett,inget badrum alltså,så hon låg inpressad mellan toalettstolen och väggen.Jag gav hennes kudden och flyttade mig bakåt.Där stod jag nu 5 år gammal i en tunn klänning,mitt i kalla vintern och balkongdörren stod fortfarande öppen.Jag frös…Jag bad försiktigt mamma att stänga dörren,men fick nog inget svar.Så jag gick till dörren och beslutade mig för att stänga den själv.Jag tog i allt vad jag orkade,men den rörde sig inte alls.Tror att jag då kröp ner under bordet igen,för att få lite värme från den lurviga mattan.Snart kom jag på mig själv och gick tillbaka till toaletten där min älskade mamma låg.Hon var så sjuk…Jag undrade varför inte hennes väninna kom någon gång.Jag tyckte att det hade gått jättelång tid sedan mamma ringde,fast i verkligheten kanske det bara hade gått några minuter.Beslutade mig därför att hämta hjälp på egen hand.Jag stoppade ner fötterna i ett par stövlar och var precis på väg ut i snön,när dörren öppnades.Räddningen var här…Äntligen skulle mamma bli bra igen.Väninnan hade ringt efter ambulans och i väntan på den satte hon sig med mamma.Jag bara tittade på mamma,väntade på att hon skulle resa sig och säga att allt var bra igen.Men innerst inne,visste nog även jag att det inte var så.Jag minns den oförstående känslan av ett förvirrat barn,som ser sin mor så sjuk och trots sin ringa ålder,vet att något är väldigt fel,men inte kan sätta fingret på det.Ambulansmännen kom nu in genom dörren och de hämtade ut mamma från toaletten och lade henne på en bår.Jag vet inte om hon var medveten då,om hon såg på mig eller sa något till mig… Vad jag önskar att hon sagt något till mig.Det var sista gången jag såg min mamma…2 veckor senare,efter flera hjärnblödningar avled hon…Min mamma var borta och jag skulle aldrig mer få se henne eller höra hennes röst.

Året var 1979,en typisk sensommardag i September.Efter,vad som kändes som en evighet för hennes mor,föddes så en späd liten flicka,som kom att kallas Elisabeth.Detta är hennes historia…Efter fem dagars sjukhusvistelse,klev nu Fanny in i lägenheten igen,nu med sin nyfödda dotter i famnen.Hon pustade ut,lättad över att vara hemma igen,men hann inte mer än hänga av sig sin jacka,innan de övriga sex syskonen kom rusande för att få se på deras nya lillasyster.Det var Bosse,den äldste brodern,som först fick hålla sin lillasyster.Bosse var vid den här tiden en fin ung man i 20-årsåldern.Han hade sin mors mörka,lätt vågiga hår och precis som alla de andra i familjen,hade också han ärvt de typiska generna för att stanna i växten allt för tidigt,vilken ingen av dem såg något direkt positivt med.Han lämnade så över sin lillasyster till sin yngre syster,Birgitta,också hon runt 20 år.Hon log stort mot den lilla,så där som bara hon kunde och kärleken lyste redan ur hennes ögon som tindrande stjärnor på natthimmelen.- Nu är det min tur att hålla i henne!Birgitta vände sig om och gav bebisen till sin syster Petra.Petra var en kaxig liten tjej på ynka 12 år.hon visste hur man tog för sig i livet,trots sin ringa ålder.Nu stod hon där,med ännu en liten syster att ta hand om,men just i det ögonblicket brydde hon sig inte alls om allt det jobb som låg framför henne.Nu såg hon bara den rara lilla baby,som snusade sött i hennes armar.Det lilla ansiktet var så perfekt och det blonda håret silkeslent.De små händerna var knutna runt varandra och trycktes,i sömnen,upp mot munnen och tussades så smått på.- Vill du också hålla i henne?,frågade Petra sin,något år äldre,bror Rikard.- Nej,det vill jag inte,svarade han snabbt med en ton som var ämnad att låta tuff,men som de andra syskon direkt genomskådade.Rikard var väldigt försiktig av sig och var inte mycket för att få eller ge närhet till någon annan.Han backade snabbt undan och vände tillbaka mot sitt rum.De två yngsta systrarna,Josefin 3 år och Julia 2 år,smög försiktigt fram bakom Birgittas rygg och lilla Josefin sträckte upp sina små armar för att få hålla i den lilla babyn.- Nej,ni är alldeles för små för att få hålla i henne än,sa petra och höll kvar babyn i sin famn.

Kamp om rätt till VAPå senaste mötet i ---- kom det fram att ytterligare 40-60 hushåll kan kopplas på det kommunala VA,som det är idag.Nu har vi ansökt om detta,men får som svar via telefon att det troligtvis blir ett avslag då så många andra redan nekats.och då handlar det framförallt om ansökningar för oetablerade fastigheter.ska inte vi med befintliga fastigheter ha förtur,undrar jag då?En ansökan om att få lägga egen infiltration och 3-kammarbrunn har också gjorts,och det säger kommunen att de är väldigt restriktiva till att godkänna,just för att de vill att folk ska välja kommunalt VA,som det just nu håller på utredas om i området.Men nu är det ju framkommit att --- vatten kan koppla på fler hushåll,som det ser ut idag.Men enligt dem,kan de inte bevilja vissa och neka andra.Nu menar inte jag att vi på något sätt ska gå före något annat hushåll,utan säger bara att de måste ju börja någonstans!Koppla på så många hushåll som det nu finns möjlighet för och fortsätt sedan att bygga vidare upp i byn.Vi lever på 2000-talet,men endå står vi utan avlopp i vår fastighet...

Vaknade strax före 8.00 av att telefonen ringde på nedervåningen,men eftersom lille kev och Maja sov fortfarande,kunde jag inte springa iväg och eftersom det ringde så länge,tänkte jag att det absolut måste vara en av mina systrar,som alltid ringer tills signalerna tar slut i luren.någon minut senare ringde det igen och lika länge.nu kändes det som att ngt inte stod rätt till och jag klev snabbt upp,klädde på mig och gick ner.gick ut med hunden och satte Kev vid tv:n med Kim.tittade på telefonen,som visade ett okänd mobilnummer och knäppte sen igång datorn,för att titta på Eniro vem som hade numret.men där visade inget.beslutade mig för att ge pojkarna frukost och plocka ur diskmaskinen,innan jag ringde upp numret.tror att jag omedvetet försökte dra ut på det,för jag kände som sagt,att något var fel...precis när jag börjat plocka ur diskmaskinen,ringde det igen och mitt hjärta hoppade upp i halsgropen.gick försiktigt till telefonen,men nu visades ett annat mobilnummer.lyfte på luren och svarade...det var R's bror.-Var är R?,frågade han.-På jobbet,svarade jag med en nästan frågande röst.-Nej,det är han inte,sa brodern...-Hans chef har ringt mig flera gånger och frågat var han är,för han kom inte till jobbet imorse...Hela min värld stannade upp...-Har det hänt något?,frågade han.-Jag vet inte,svarade jag med darrande röst och fortsatte,-Nu blir jag jättenervös...-Vänta,nu ringer hans chef igen,han kanske vet något,sa brodern.-Ring upp mig direkt igen då,sa jag snabbt,med gråten i halsen.-Ja,det ska jag,svarade han.Även han lät nu väldigt orolig.Jag lade på luren och såg bara framför mig hur vår bil låg någonstans i ett dike efter vägen...Kastade mig på mobilen och ringde R's privata mobil.Signalerna segade fram i luren,men efter vad som kändes som en evighet,hördes en bekant röst i andra änden:-Hallå.hela jag skakade och jag fick knappt fram ett ord...-Åh,fan!,var det enda som slapp ur mig och då började R skratta.-Vad är det frågan om?undrade jag.-Din bror har precis ringt och ingen vet var du är...-Jaså,han har ringt och skrämt upp dig nu då,svarade han skrattande.Precis då ringde hemtelefonen igen och jag sa till R att jag strax skulle ringa upp igen,för nu ringde hans bror igen,som lovat.Jag talade om för brodern att jag fått tag i R och han talade om att R's chef precis också fått tag i honom,så nu kunde vi båda ta det lugnt igen.Ringde upp R igen...-Det är fel på jobbmobilen igen svarade Roch talade om att han sovit över.-Jag har inga pengar på vanliga mobilen,så jag har inte kunnat ringt någon och talat om att jag redan åkt iväg på jobb.Han hörde hur skärrad jag var och sa att nu kunde jag lugna ner mig.-det är ju lättare sagt än gjort,sa jag bara...Fy,vilken jobbigt morgon alltså...Har fortfarande inte lugnat ner mig helt än.

Nu sitter R och tittar på fotboll,så då passar man ju på att sitta vid datan en stund igen.ska börja skriva lite på en bok faktiskt...