Åhh,vad vi längtar här hemma.

vi har nyligen lyssnat oss igenom alla tre ljudböckerna om Arn och är helt förtrollade av Guillous underbara skildringar av det medeltida sverige.

Här har jag hittat den officiella och den inofficiella trailern till

ARN-tempelriddaren.

http://www.youtube.com/watch?v=wrCOrCos7Hw

http://www.youtube.com/watch?v=6-skCJD9MUg

Underbart!

bara fick ett ryck nu på kvällen och bestämde mig för att göra en mumsig blåbärspaj.

så jag kilade in,hämtade en bunke och traskade ut i skogen bakom huset och började plocka.

det tog ju sin tid att handplocka dem,men vilken blåbärsexplosion det är i år alltså!

fullt överallt.

jag som aldrig plockar bär,men nu var det väldigt fridfullt att bara gå där och plocka,trots att ryggen tog stryk så det hette duga...

sen var det bara att börja baka.

Blåbärspaj

• 1 liter blåbär blandas med 1 dl socker och 2 msk mjöl.

lägg bären i en pajform

Smuldegen

• 1 dl socker
• 2,5 dl mjöl
• 100 g smör

Blanda ihop socker,mjöl och smör till en smulig massa och sprid ut den över bären.

Grädda i mitten av ugnen i 225 C i 15-20 min.

Låt svalna och servera sen med glass,marsansås etc.

MUMS!!!

Här följer brevsvaret jag fick tillbaka...

"Jag beklagar verkligen att din pappa fått denna förfärliga sjukdom.

De här 10 månaderna som du skrev är en alltför dålig siffra; i våra nordiska material rör det sig om 12-13 månader; och detta är medianöverlevnaden, vilket betyder att hälften av patienterna lever längre, en del mycket längre!

Varför ska man då behandla? Det är sant att medianöverlevnaden ökar med "bara" cirka 2 månader; men detta innebär inte att alla lever 2 månader längre. I ungefär hälften eller lite mer av fallen får man en effekt på tumören som minskar eller stannar upp (vilket också är mycket bra!) och dessa patienter ökar sin livslängd med betydligt mer än 2 månader - vi har patienter som levt flera år i gott skick! Tyvärr finns det alltså nästan lika många som inte har någon effekt av behandlingen. Så svaret på frågan är: vi behandlar för att se vilka patienter som har en god effekt av behandlingen; hos de andra avbryter vi så fort som vi ser att man inte får någon effekt.

Varför ska man behandla trots att patienten inte har några eller bara lite besvär? Jo det har visat sig att ju tidigare man kommer in med behandlingen, ju större är chansen att patienten är en "vinnare" dvs att tumören minskar!

Slutligen, ska man inte tala om prognosen för patienten? Jo, men det kan sägas på många olika sätt och själv har jag lärt mig att ALDRIG ge några tider! Om jag tvingas till det, får man ju berätta om den förväntade överlevnaden men då försöker jag alltid förklara att detta inte har något som helst att göra med det enskilda fallet! Men även när man gör detta, så tolkar patienten detta som en dom på 10-12 månader tyvärr.

Det viktigast är att patienten helhjärtat går in för behandlingen! Jag brukar alltid berätta om det som jag har skrivit här ovan, med andra ord att läget inte är fullt så hopplöst som många (inklusive tydligen du) tror. Sedan måste man säga att vi kan inte lova något resultat av behandlingen - men vi kan lova att alltid göra vårt bästa!

Hoppas dessa rader kan vara en förklaring till dina undringar.

Med bästa hälsningar

Gunnar Hillerdal, Docent, Överläkare"

Här följer brevet... 

"Min pappa på 72 år fick för några månader sedan först diagnosen tarmcancer och sedan även mesoteliom.det senare pga av att han i många år jobbat som isolerare och varit mkt utsatt för asbest.

cancern i tarmen är opererad och läkarna har sagt till pappa att den nu är helt borta.

men nu får han då cellgifter för mesoteliomet som sitter på baksidan av en av lungsäckarna och därför inte kan opereras.

till pappa och min styvmor,säger inte läkarna ngt alls om prognosen,så jag själv har forskat mkt i ämnet de senaste månaderna och har upptäckt att överlevnadsprognosen efter diagnos är ca 10 mån.

det jag undrar är varför pappa då får cellgifter om han endå inte kommer att överleva?

han har inte ont eller ngt,så att det ges som smärtlindring kan ju inte heller tänkas.och cellgifterna kan ju inte förlänga hans liv i mer än max någon månad...och varför talar inte läkarna om för min pappa att han inte kommer att överleva detta?! han måste ju ges tid att få ut mesta möjligt av den tid han har tycker jag.det är hemskt för mig att sitta och höra honom säga att han tror att han kommer att bli helt frisk igen av cellgifterna.har inte läkarna en plikt att vara ärliga med patienterna?

Hoppas på svar.Tack på förhand."

Idag var pappa här nere i Gävle igen för tredje cellgiftsbehandlingen.

nästa blir väl igen om 3 veckor skulle jag tro.

eftersom de nu ges tätare,finns det risk att han börjar tappa håret,vilket är hans största fasa.

än så länge har hårväxten tvärtom bara ökat,men det kan ju vända nu.

Fy vad hemskt...

jag låg inne och läste idag,för jag har haft en sån jäkla huvudvärk pga antibiotikan.

R och pojkarna var ute och helt plötsligt hör jag bara hur R skriker rakt ut i vild panik och ångest och jag blev helt paralyserad och såg de värsta tänkbara scenarion framför mig.

kastade undan boken,flög upp ur soffan och sprang ut i köket precis när R kom in med en vilt gråtande kev i famnen.

och det första jag ser är kev's högra hand och det långa spik som går rakt igenom hans tumme!

R talade om att han glömt att koppla ur spikpistolen,då en granne kommit över och pratat och nu hade alltså kev skjutit sig själv med den...

först fick jag panik och skrek åt R att ta ut den,men kom snabbt på bättre tankar och sa till om akuten istället.

vi kastade in oss i bilen och körde först iväg till hälsocentralen i hopp om att de skulle kunna ta hand om det.vid det laget hade chocken satt in på kev och han satt tyst i mitt knä hela tiden fr.o.m då.

jag däremot hade blivit så uppskakad att jag börjat skaka okontrollerat och hjärtat slog som en stånghammare och huvudvärken som redan innan varit jobbig,började nu likna migrän.

in på HC där de snabbt konstaterade att det var bättre att vi åkte till akuten ifall kev skulle behöva sövas,så de skrev ut en remiss och vi skickades vidare.

tillbaka till bilen,in till akuten...

vi fick komma in ganska omgående och kirurgerna började genast diskutera hur de skulle göra för att ta ut spiken.

kirurgsköterskan var bäst och verkade oxå mkt mer insatt i små barns behov än den utländske kirurgen som bestämde.

det bestämdes iallafall att kev skulle få lugnande och smärtstillande,dock ingen bedövning!!!

så efter en stund gjordes detta,men tyvärr fick det lugnande aldrig en chans att sätta in förrän kirurgen vill börja.

så R och jag fick sitta och försöka distrahera kev medans kirurgen klippte av spiken med en tång och sedan röck ut den väldigt oförsiktigt!

stackars kev skrek ju rakt ut och man kan ju bara tänka hur ont det måste ha gjort!

sen blev fingret bandagerat och vi fick sitta kvar en timme för att se att inga biverkningar uppstod av det lugnande medlet han fått.vilket för övrigt inte började verka förrän vi kommit ut i väntrummet igen...

och då blev han rejält borta.

när vi kom hem somnade både jag kev och R och vaknade inte förrän 2 timmar senare.

det värsta är att det är så svårt att släppa och man bara tänker vad som kunde ha hänt om spikpistolen riktats åt något annat håll...

mammas älskling,jag älskar dig sååå mycket!!!

R gick på 3 veckors semester from igår,men redan idag ringde de och han var tvungen att åka iväg en sväng och jobba...*suck*

precis nu kom han hem igen,men MAX.

ska bli spännande att se hur mkt av det jag får i mig,nu när magen är paj!

Gud,så skoj!

det började för ca 1 vecka sen med brännande och påtryckande från blåsan,men eftersom jag har kronisk urinvägsinfektion och alltid får självmedicinera hemma,så tänkte jag att det nog skulle göra susen på denna grövre smärta oxå.

ack,så fel jag hade.

igår kväll blev det till sist bara för mkt och jag var nära gråten för det gjorde så ont i blåsan och runt mot ryggen,så idag ringde jag till Hälsocentralen och fick komma dit vid 14.

så läkaren konstaterade att jag hade blåskatarr och blod i urinen,så nu är det antibiotika som gäller 3 ggr/dag i 5 dagar.

känner redan,efter bara en tablett att magen börjar ryta ifrån med det sedvanliga illamåendet och diare'...FY!!!

inte nog med det så började3 jag oxå en behandling med Pevaryl igår kväll,eftersom jag verkar ha åkt på en sån infektion oxå pga den första och de tabletterna gjorde verkligen att det varit fart i magen hela dagen och så lär det ju fortsätta tills allt detta är över...