Mamma blev dålig en snökall vinterdag 1985.Jag var bara 5 år gammal då...Vi var ensamma i lägenheten,då mina två äldre systrar var i skolan.Balkongen var överfylld av snö och mamma beslutade sig för att gå ut och skotta bort den.Jag minns att jag hade en tunn,kort klänning på mig den dagen och när mamma gick ut för att skotta bort snön,kröp jag ner under ett bord där vi hade någon slags fäll eller lurvig matta.Efter ett tag sa jag till mamma att jag frös och frågade om hon inte kunde stänga balkongdörren.Hon svarade inte,vad jag minns,utan kom bara in och sköt snabbt igen balkongdörren,men inte helt,så det drog fortfarande väldigt kallt utifrån.Hon såg annorlunda ut.Jag tror att hon gick in till toaletten först,där hon kräktes.Efter detta,kom hon vacklande ut igen och gick fram till väggtelefonen,varvid hon ringde en väninna.Jag vet inte om det är ett minne eller bara något som kommit ur fantasin,men jag tror att hon sa att något var väldigt fel,att väninnan måste komma genast.Hon talade om att jag var där hemma med henne och att jag måste tas om hand.Efter telefonsamtalet gick hon åter tillbaka till toaletten,där hon nu hasade ner och blev liggande.Jag vet att hon bad mig,med väldigt klen stämma,att hämta en kudde till henne.Och jag sprang iväg för att hämta en,men jag vet att jag stannade upp vid sängen och funderade över vilken av kuddarna jag skulle ta,som att det skulle ha spelat någon roll i den stunden.Det var nog återigen det undermedvetna som tog överhanden och jag blev rädd för att om jag tog fel kudde,skulle mamma bli arg och slå mig…Till slut fann jag mig,tog en kudde och rusade tillbaka till mamma.Hon såg så ynklig ut,där hon låg…Det var en väldigt liten toalett,inget badrum alltså,så hon låg inpressad mellan toalettstolen och väggen.Jag gav hennes kudden och flyttade mig bakåt.Där stod jag nu 5 år gammal i en tunn klänning,mitt i kalla vintern och balkongdörren stod fortfarande öppen.Jag frös…Jag bad försiktigt mamma att stänga dörren,men fick nog inget svar.Så jag gick till dörren och beslutade mig för att stänga den själv.Jag tog i allt vad jag orkade,men den rörde sig inte alls.Tror att jag då kröp ner under bordet igen,för att få lite värme från den lurviga mattan.Snart kom jag på mig själv och gick tillbaka till toaletten där min älskade mamma låg.Hon var så sjuk…Jag undrade varför inte hennes väninna kom någon gång.Jag tyckte att det hade gått jättelång tid sedan mamma ringde,fast i verkligheten kanske det bara hade gått några minuter.Beslutade mig därför att hämta hjälp på egen hand.Jag stoppade ner fötterna i ett par stövlar och var precis på väg ut i snön,när dörren öppnades.Räddningen var här…Äntligen skulle mamma bli bra igen.Väninnan hade ringt efter ambulans och i väntan på den satte hon sig med mamma.Jag bara tittade på mamma,väntade på att hon skulle resa sig och säga att allt var bra igen.Men innerst inne,visste nog även jag att det inte var så.Jag minns den oförstående känslan av ett förvirrat barn,som ser sin mor så sjuk och trots sin ringa ålder,vet att något är väldigt fel,men inte kan sätta fingret på det.Ambulansmännen kom nu in genom dörren och de hämtade ut mamma från toaletten och lade henne på en bår.Jag vet inte om hon var medveten då,om hon såg på mig eller sa något till mig… Vad jag önskar att hon sagt något till mig.Det var sista gången jag såg min mamma…2 veckor senare,efter flera hjärnblödningar avled hon…Min mamma var borta och jag skulle aldrig mer få se henne eller höra hennes röst.

 

maskrosblomman

15 oktober 2006 15:09

Sorlig historia. Vad hände sen med dig och dina systrar?
Hoppas att du har någon vuxen som stöttar dig, när du behöver någon att prata med om dina egna barn eller om något annat? För man behöver det...!
Många kramar till dig i din kamp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hela jag stinker klor,trots att jag var så noga med att tvätta av mig efteråt. ;-)   Idag åkte vi till Sandviken & badade med våra bästa vänner och deras barn. Även vår äldste, J, som strax fyller 16 år, var med idag. Förra veckan var det bara ...

Attans förbenade sjukdomar. Åkte på en mild förkylning för nån vecka sen & kände mig väldigt nöjd över det.   Sen fick ett par vänners yngste son på 2 ½ år ögoninflammation...   Med tanke på att jag är väldigt populär i hans ögon, borde jag h...

Så många år som vi kämpade för att få rätten på vår sida ang äldste sonen J ang psykologutredningar för att VI VISSTE att nåt var fel, men ingen trodde oss. Inte förrän han gick i klass 2 hittade vi en läkare som faktiskt lyssnade på oss & godkände...

Det är skrämmande att se hur lågt vi sjunkit...  Och trots att vi uppmärksammas på det om och om igen, så verkar inga villiga att ändra på det faktum att vi blivit totalt socialt handikappade. Vi är den sista vuxna generationen som faktiskt VILLE va...

Här är de nya små odjuren. ;-) helbröder med drygt ett halvår i åldersskillnad.  Herr grå är Sheldon Cooper aka Shelle-belle som precis fyllt 1 år och den lille cremefärgade gofisen är Sune.  Tjejerna är inte överdrivet lyckliga över tillskotten ...