Imorrn bitti åker jag och Robert till Ström igen för att följa med Iris till begravningsentr.

Idag satt jag och lyssnade på begravningspsalmer på datorn för att sålla lite.

Fastnade direkt för den vackra "Härlig är jorden".

Började gråta för fullt när jag lyssnade på den...

Andra psalmer jag tycker om är "Blott en dag" och  "Oändlig nåd mig herren gav".

Sen ska Iris boka en gammal arbetskamrat till henne,som ska sjunga två andra sånger.

Pappa brukade alltid sjunga på "Pärleporten",så den blir det,samt

"Jag ska gå genom tysta skyar".

Den tyckte pappa oxå hemskt mkt om och den är  jättevacker.

Och hela händelsen känns totalt overklig...

Tänk att pappa verkligen är borta för alltid.

Det värsta är när jag ska sova...

Så fort jag sluter ögonen ser jag honom i den där sjukhussängen.

Där låg han och plågades och led i 45 timmar,innan han äntligen fick frid.

Den ångesten som visades i hans ögon var gång det gick för långt mellan morfinsprutorna,kommer jag aldrig att glömma...

På lördag ska R och jag åka upp till Bergsjö med iris och träffa begravningsentreprenören.

Begravningen är iallafall bokad till  fredagen den 20 februari kl 13 i Harmångers kyrka.

Vi blev tillfrågade om vi ville se pappa en gång till,men vi tackade nej,eftersom de sist förklarade för oss att eftersom pappa led av sån syrebrist på slutet,skulle han snabbt marmoreras i huden.Dvs ansiktet skulle sjunka in och bli lila.

Både jag och iris vill komma ihåg honom så som han såg ut dagen efter han dog,då han såg så otroligt fridfull ut.

Efter 2 år och 4 månaders lidande vilar han nu lugnt.

Men de senaste dygnen har varit fruktansvärda...

Jag och Iris (styvmor) vakade över honom natt och dag och innan det var slut,hade jag inte sovit på 65 timmar.

Han led så fruktansvärt...

Vi begravde R's morfar på fredagen och på kvällen när vi gick och lade oss,hann jag inte mer än lägga huvudet på kudden förrän Iris ringde och berättade att pappa blivit mkt sämre runt 22.00 och att vi både borde åka in till sjukhuset i Hudiksvall.

 Vi väckte barnen och lämnade dem hos farmor och farfar.Likaså hundarna.

Vid 01.30 kom vi till sjukhuset.

Han var fylld med vätska i hela kroppen och fick så mkt slem som vandrade upp i halsen,så att han bara gurglade hela tiden.

Han höll ju på att kvävas av det,så de var tvungna att ge morfin hela tiden.

Ibland var de för sena med morfinet och då vaknade han till medvetande och fick dödsångest och panik,eftersom han inte kunde andas ordentligt.Jag och Iris var då tvungna att hålla fast honom och be honom att lugna sig.Han plågades så...

Vi ömsom grät och ömsom skrattade(pga sömnbristen) under alla dessa timmar av väntan.

Igår,söndagen den 25 januari tog han sitt sista andetag...

Sköterskorna kom in igen för att vända honom och ge honom stolpiller med stesolid,eftersom vi märkte att det var dags,för trots morfinet blev han allt mer orolig och hade ryckningar.

vi gick ut och rökte och när vi kom tillbaka vinkade en syster till oss att skynda oss in.

Han drog sitt sista andetag i just den stunden.

Vi höll honom i handen under de 45 timmar som han hade det som värst,men som sköterskorna sa,så valde han att somna in när vi inte var där.

När vi höll hand händer,klamrade han sig fast vid oss och livet.

Nu sover han gott och slipper plågas mer och det är det viktigaste av allt.

Jag följde såklart med Iris hem igår kväll och sov där.

 Imorse kom R och hämtade oss och han hade pojkarna med sig.

Vi åkte in till sjukhuset igen och mötte upp Jenny,min syster och hennes 3 månader gamla dotter Nova.

Kuratorn från paliativa var  där och följde med oss ner till bårhusavdelningen.

Där hade de gjort iordning pappa för att vi skulle få säga farväl ordentligt.

Det var så fint och han såg så fridfull ut...

Fick just veta att det blir den 20 februari vi ska begrava honom.

Vi satt vid hans sida in i det sista och även om han inte kunde tala eller ens se på oss,visste han att vi var där.

Jag älskar dig pappa och du kommer att finnas i mitt hjärta tills den dag vi ses igen.

Vila i frid...

Det är besöksförbud på sjukan pga vinterkräkan,men styvmor och jag får komma in endå.

 

Han är så dålig nu pappa...

Han har vätska i buken och det kommer av ngn tumör.

Vi vet ju att lungsäckscancern har spridit sig,men hur mkt får vi inte veta förrän imorgon torsdag.

 

Men det kan likväl vara tarmcancern som växt tillbaka och spridits.

Det kollar de inte ens och man blir ju så jäkla förbannad på dem.

 

Nu ligger pappa med syrgas hela tiden och läkarna på medicin ska nu utvärdera om han behöver syrgasen?!! Idioter!

Uppenbarligen gör han ju det,då han knappt kan andas och är så syrefattig i blodet att han bara sover och inte orkar röra sig.

Musklerna i kroppen har börjat förtvina på honom,så han kan ju knappt röra sig alls,så nu är vi ju rädda att han ska börja få liggsår oxå.

 

Det känns inte som att han kommer att orka så mkt mer nu iallafall.

Han har helt tappat livslusten och igår kväll när jag skulle åka hem,kysste han mig två gånger på kinden när vi sa hejdå.

Blicken han gav mig var så rädd och förtvivlad och det kändes som om han sa farväl - ifall vi inte skulle hinna ses mer...

R's morfar,Torsten,gick bort väldigt hastigt den 8/1 och på fredag är begravningen.

det har bestämts att pojkarna ska vara med på begravningen,vilket jag inte alls tycker känns så bra egentligen,för Kev tar väldigt illa vid sig,trots att han bara är 4½ år.

Kim däremot har i det här läget en fördel av sin sjukdom och är totalt känslokall.Han reagerar aldrig över något...

Han kommer nog snarare att skämma ut oss genom att tjata om hur tråkigt det är och gnälla att han vill åka hem och spela wii...Och han är snart 9 år!

R är väldigt känslosam och jag vet att han kommer att bryta ihop totalt i kyrkan och då behöver han mig,men jag måste finnas där för kev mest känner jag,så att han inte blir rädd av det som händer.

Ikväll ska pojkarna få rita en varsin teckning och kim ska få skriva ett brev till Torsten och dem ska de få lägga på kistan i kyrkan sen.

Har pratat mkt med kev om vad som kommer att hända och så,men han förstår såklart inte så det lär nog bli mkt frågor i och efter kyrkan.

hade vi någon att lämna pojkarna till,så skulle jag hellre göra det,men hela släkten ska ju på begravningen och någon vänskapskrets har vi ju inte så...

Hade det börjat tidigare på dagen,hade de kunnat vara på dagis och fritids,men vi ska inte vara i kyrkan förrän kl 15 och sen ska vi åka och äta etc,så det blir alldeles för sent tyvärr.

jag får bita i det sura äpplet helt enkelt och om det blir för mkt gråt,så att kev tar för illa vid sig,får jag gå ut med honom...

Visst det är en risk man får ta i det här jobbet,men det är ju endå inte kul när en hund blir aggressiv.

Först blev jag biten av den stora schäferhanen i förrgår.

Han tuggade rakt på vänsterarmen.Hade jag inte haft jackan på mig,hade han bitit rakt in i köttet.

Fick såklart blåmärken över underarmen som bevis på hans oprovocerade ilska.

Sen idag hände precis samma sak igen,fast på den högra armen...

Tack och lov åker den där byrackan hem imorrn och jag tror inte att han kommer att få komma tillbaka.Inte om jag får vara med och bestämma iallafall!

Annars har vi bara jättegoa hundar inne nu och det är för tillfället ganska lugnt.

imorrn är jag ledig och tur är det,eftersom jag dragit på mig en ny förkylning,så jag är totalt slut i kroppen + att jag måste foga klart hallgolvet,spackla väggen & slänga upp tapeten som vi valt...

Min julklapp från R handlar det ju så klart om!

Jag fick en vacker,tvinnad guldkedja med ett guldhjärta med glittrande stenar i.

Det är jättesött och JAG ÄLSKAR DET!

Har på mig det hela tiden och känner mig helt naken utan det.

Tack min älskling!