Ja,vad var det jag sa..;

Det blev en tur till veterinären innan det var klart...

Kev fortsatte kräkas och Maja fortsatte med sitt värkarbete,utan framgång.

Natten gick och på morgonen vid 9.00 vaknade jag,på golvet bredvid valplådan,av att Maja lagt sig med mig och att hon har svaga krystvärkar.

Ja,tänkte jag,äntligen!

Men värkarna var som sagt ganska svaga och väldigt oregelbundna.

Vattnet började sippra ut 1 timme senare och då trodde jag ju verkligen att;nu är det dags!

Men nej...

Krystvärkarna blev dock starka nu,men fortfarande oregelbundna och stackars Maja krystade för glatta livet.

Vi väntade och väntade och peppade Maja osv,men ingen valp kom ut...

Strax före 12 beslöt vi oss för att ringa veterinären och i.o.m att hon hade haft krystvärkar i 2 timmar då,tyckte de att vi skulle komma in direkt.

kev låg då fortfarande i soffan,kräksjuk och nu med hög feber.

så R fick klä på honom och släpa ut honom i bilen,medans jag tog Maja mitt i värkarbetet och sprang ut till bilen.

R skjutsade in mig och åkte sen hem med pojkarna igen.

Väl inne på kliniken fick Maja och jag komma in på ett rum,där vi skulle vänta i 45 minuter på veterinären,som nu var på lunch.

det fanns två vet. på plats ifall något akut skulle hända under lunchtid...

Maja och jag väntade inte ens 10 minuter,innan hon började stöta ut ett brunt och blodigt sekret,följt av bajsigt fostervatten!!!

så jag sprang ut i korridoren och sa till en sköterska,som hämtade en vet.

vet. kom in i rummet och jag lyfte upp Maja på undersökningsbritsen.

Det märktes på vet. att det nu var riktigt bråttom och hon förberedde med handske och glidmedel och började sen undersöka Maja.

Hon kände direkt en valp...

Det var nu riktigt bråttom att få ut den,eftersom fosterblåsan hade spruckit!

Maja krystade och vet. drog och vred,men inget hände,valpen satt fast!

Moderkakan hade troligen snurrat fast sig i någon av de andra valparna som låg bakom,så nu måste vet. slita av navelsträngen innan hon kunde dra ut valpen.

Ut,12.45,kom till slut en tigrerad liten hane,"Axel",som var slö och inte fick någon luft.

Vet. skrek på hjälp och det kändes som en evighet,innan en sköterska äntligen visade sig i dörren och direkt blev beordrad att hämta en sug!

Valpen ruskades, andningsvägarna sögs rena från bajsigt fostervatten,men den ville endå inte skrika,trots att den försökte...

Efter flera minuter fick de åtminstonde tillräckligt mycket liv i den,för att de tyckte att vi kunde försöka få den att dia lite.

Men valpen var för svag och Maja ville inte släppa till den,så den bäddades ner i en filt med varma flaskor runt den istället,eftersom den var så kall.

under tiden beslutades det att Maja skulle röntgas,så att vi fick veta hur många som förväntades komma ut egentligen.

Det gick snabbt och bra och röntgen visade att det fanns ytterligare 2 valpar i magen.

Inne på rummet igen fick Maja dropp med kalk i.Kalket stimulerar värkarbetet.

Inte för att det var något fel på hennes värkar.de var riktigt starka och fina,men som sagt oregelbundna.

äntligen la sig Maja ner med valpen och började ta hand om honom och den första halvtimmen var han fortfarande väldigt svag och kall och kunde inte dia,men precis när vet. kom tillbaka för att göra en ny undersökning,tog han plötsligt tissen.

Maja lät honom dock bara tutta någon minut,sedan reste hon på sig.

Vet. kom tillbaka och nu skulle vi få veta om nästa valp var på gång.

Jodå,den låg i bäckenet...

Problemet var bara att det var en väldigt stor valp och hur mycket vet. än försökte,fick hon inte huvudet att gå igenom.

Vi beslöt oss att vänta en stund till och se om värkarna kunde ändra läget på valpen.

En stund senare,kollade vi igen och då upptäckte vet. att valpen inte bara var för stor,utan låg fel,så det gick absolut inte att få ut den "rätt väg".

Då kände jag att jag var nära att bryta ihop...

Det skulle bli kejsarsnitt.

sen gick allt fort.

Maja bars iväg till OP och jag blev lämnad med lille valpen "Axel",som jag gungade i famnen,medans jag nervöst väntade på de andra 2 valparna.

Efter en bra stund,kom en sköterska äntligen och frågade om jag ville se dem?

Det är väl klart,sa jag!

Så hon gick och hämtade dem och bar in dem i en liten korg,som var täckt av handukar.

Hon satte den på golvet och jag lyfte försiktigt på handuken och där låg ännu en tigrerad hane,"Abbe",och en skäck hane,"Alfred".

De föddes runt 15.00

Jag blev såklart väldigt besviken över att det inte blev någon tik,men de tre var de vackraste valpar jag någonsin sett och nu väntade vi bara på Maja.

Jag ringde till R och berättade nyheten och även han blev förstås besviken,men endå väldigt lycklig över det vi nu fått.

Medans jag väntade på Maja,tog jag upp de tre valparna i knät och de började genast tussa på allt de kom åt. ;o)

Så när de väl kom in med Maja,var jag halvt uppäten och hade valpdregel över hela fingrarna. Ha,ha!

Småttingarna började direkt dia och stackars Maja bara låg där,helt drogad och illamående och fattade ingenting.

R och pojkarna kom in för att hämta oss och nu fick vi äntligen åka hem...

Idag kom räkningen på besöket och efter att försökringsbolaget betalat den stora biten,blev summan endå 4110kr för oss!!!

Inte billigt med veterinärvård...

Väl hemma, vid ca 16.30,flydde Maja fältet och ville inte alls vara med mer.

Inte så konstigt heller,då det då hade gått 1 dygn sedan allt började och hon var helt slut och därpå kräksjuk och nerdrogad och det enda hon fått för besväret,var tre skrikiga valpar som hon inte alls ville ha.

så vi bäddade ner valparna i valplådan,medans Maja lade sig på tryggt avstånd utanför,där hon direkt somnade.

Efter middagen tyckte vi dock att det var dags att hon lade sig med valparna,så vi lyfte dit henne,beredda på en liten fight,men hon var så slut,att hon bara kollapsade igen och valparna kunde leta sig fram till en varsin tiss där oxå de föll i djup sömn.

vi bäddade om dem alla och kunde sen äntligen slappna av själva.

Men på kvällen märkte vi att den förstfödde,"Axel",bara ramlade omkull på sidan hela tiden och inte kom på rätt köl igen.

Han ålade runt på ena sidan och bara skrek och skrek.

vi lyfte honom till Maja och vände honom rätt,men det hjälpte inte.han fortsatte att tippa över och bli liggande och skrikandes.

Då tänkte jag att;han överlever säkert inte natten.

Vi antog att något hade blivit fel i.o.m syrebristen vid valpningen.

Eftersom det inte fanns något vi kunde göra,var det bara att vänta och se.

jag fick jätteont i magen vid läggdags ocj trodde att det var magsjuka,så jag lade mig i sängen,medans r låg på soffan med kev och vakade över valparna och Maja under natten.

På förmiddagen efter,väckte R mig och talade om att "Axel" var bättre.

Lycka!

Och trots att jag fortfarande hade lite ont i magen,mådde oxå jag bättre och hade,iallafall för tillfället,undsluppit magsjukan.*Ta i trä*

Nu är de små,2 dygn unga och skriker och grinar över mest allt i deras lilla värld och Maja har fullt upp med att hålla reda på dem.

"Axel" mår fortfarande bra,trots att han är något mindre och klenare än de andra två.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hela jag stinker klor,trots att jag var så noga med att tvätta av mig efteråt. ;-)   Idag åkte vi till Sandviken & badade med våra bästa vänner och deras barn. Även vår äldste, J, som strax fyller 16 år, var med idag. Förra veckan var det bara ...

Attans förbenade sjukdomar. Åkte på en mild förkylning för nån vecka sen & kände mig väldigt nöjd över det.   Sen fick ett par vänners yngste son på 2 ½ år ögoninflammation...   Med tanke på att jag är väldigt populär i hans ögon, borde jag h...

Så många år som vi kämpade för att få rätten på vår sida ang äldste sonen J ang psykologutredningar för att VI VISSTE att nåt var fel, men ingen trodde oss. Inte förrän han gick i klass 2 hittade vi en läkare som faktiskt lyssnade på oss & godkände...

Det är skrämmande att se hur lågt vi sjunkit...  Och trots att vi uppmärksammas på det om och om igen, så verkar inga villiga att ändra på det faktum att vi blivit totalt socialt handikappade. Vi är den sista vuxna generationen som faktiskt VILLE va...

Här är de nya små odjuren. ;-) helbröder med drygt ett halvår i åldersskillnad.  Herr grå är Sheldon Cooper aka Shelle-belle som precis fyllt 1 år och den lille cremefärgade gofisen är Sune.  Tjejerna är inte överdrivet lyckliga över tillskotten ...